Predikan i Kristinebergskyrkan
2007-10-28

Det här med ansvar är en komplicerad fråga i dagens samhälle. Vi verkar alltid leta efter den som är ansvarig, antingen för att få reda på vad och hur vi ska göra något, eller för att ha någon att ställa mot väggen när något gått fel. Samtidigt är det inte många av oss som vill ta ansvar. Det är svårt att rekrytera människor till frivilliga uppdrag, vare sig det är i kyrkan, föreningslivet eller politiken.

Jag tror att en av anledningarna är att vi är så upptagna med att vara ansvariga för oss själva att vi inte känner att vi har tid att ta ansvar för det som är vårt gemensamma. Men ändå är det precis det uppdrag Gud har gett oss. När han skapade oss gav han oss det fantastiska förtroendet att vårda hans skapelse. Inte till en människa, utan till hela mänskligheten och vi är alla förbundna i det ansvaret.

Nu så här i efterhand skulle man kanske vilja fråga Gud: ”Hördu, hur tänkte du egentligen? Du om någon borde ju ha vetat hur mycket dumheter vi människor har förmåga att ställa till med.”

Och det är sant, vi människor har en otrolig förmåga att förstöra för oss själva. Vi exploaterar skapelsen så till den milda grad att om vi inte slutar kommer vi om femtio år att behöva två jordklot för att kunna upprätthålla vår livsstil. Jag tror att det är en lite väl stor chansning att hoppas på att det var det Gud menade när han sa att han ska skapa en ny himmel och en ny jord.

Men inte nog med det, vi misslyckas fullständigt med att fördela jordens resurser rättvist mellan oss människor. Vi här i västvärlden utgör en femtedel av jordens befolkning, men vi använder fyra femtedelar av dess resurser. Det innebär inte bara att vi blir oerhört rika i förhållande till våra bröder och systrar i andra delar av världen, utan det innebär också att den enda möjligheten vi har för att kunna behålla vår livsstil här ett tag till är att vi kan förvägra den för alla andra.

Dagens episteltext började med orden: ”Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.” Men är inte det precis vad vi gör när vi fortsätter att leva som vi gör på jordens och alla andra människors bekostnad? Det mina vänner, är inte att ta ansvar.

Och samtidigt som vi fortsätter att leva i vår bubbla dör femtio tusen människor i vår värld varje dag av fattigdomsrelaterade orsaker. Fattigdomen är inget nytt fenomen, och kritiken mot den är ett genomgående tema i bibeln, framförallt hos de gammaltestamentliga profeterna.

Att vara fattig i det gamla Israel var en fruktansvärd tillvaro där den enda utsikten man hade till att få mat för dagen låg helt och hållet i de mer välbeställdas händer.

Men de behövde ändå sällan svälta, för Lagen var full av uppmaningar till israeliterna att ta hand om sina fattiga. Dagens gammaltestamentliga text är ett sånt exempel, där folket uppmanas att inte snåla med sin skörd utan att dela med - i alla fall en liten del av den - till den fattige.

Det kanske gjorde livet någorlunda drägligt för den som var fattig, men det gjorde ingenting åt det som kanske var den värsta aspekten av fattigdomen, nämligen skammen. Skammen över att vara fattig, skammen över att behöva tigga till sig sitt uppehälle, skammen över att ses som en andra klassens medborgare, utstött av samhället.

Samma upplevelser finns förstås också fortfarande. Idag talar vi sällan om fattigdomen i Sverige, men ändå är den ett faktum, även om den förstås ser väldigt annorlunda ut här än i Afrika eller Latinamerika.

Fattigdomen i Sverige handlar inte så mycket om att inte ha tillräckligt med mat på bordet eller att stå utan tak över huvudet. Istället kan det handla om barn som inte kan följa med på utflykter med skolan, eller till simhallen eller gå på bio med sina kompisar, eftersom deras familj inte har pengar till mycket mer än det allra nödvändigaste.

Det är inte den svältande fattigdomen utan den andra sorten, den skamliga fattigdomen. Att vara fattig är att vara utsatt, att i möten med andra ständigt påminnas om att man inte är lika mycket värd i deras ögon. Den skammen, det osynliga förtrycket, utsätts människor för varje dag i det moderna Sverige. Det är inte bara deras skam utan också vår, och det är vårt ansvar att bekämpa både orsakerna till och konsekvenserna av den.

Men den sociala skammen i det gamla Israel drabbade inte bara de fattiga utan också de som hade yrken som sågs ner på av samhället. Tullindrivare som Sackaios är ett sånt exempel. Tullindrivarna satt vid stadsporten och tog in skatt på de varor som passerade. De var djupt hatade: på grund av skattetrycket och korruptionen, men kanske framförallt på grund av de var judar som samarbetade med den romerska ockupationsmakten.

I det kristna medvetandet har tullindrivarna nästan fått ett romantiskt skimmer över sig, mycket tack vara Jesus liknelse om tullindrivaren och farisén. Det är lätt att glömma att de faktiskt var förrädare som tack vare sin ställning blev rika genom att suga ut sitt eget folk med godtyckliga skatter. Att det väckte ett hat hos den övriga befolkningen är inte svårt att förstå.

Ändå är det just till tullindrivaren Sackaios Jesus bjuder in sig själv när han kommer till Jeriko. Är det för att Jesus inte ser något problem med tullindrivarna? Nej, självklart inte. Svaret kommer istället lite senare, när Jesus säger: ”han är också en son till Abraham.”

I Jesus mötte Sackaios någon som inte såg ner på honom, som inte föraktade honom för hans yrke utan blickade bakom det och såg människan Sackaios.

Och det ger resultat, för Sackaios lovar på stående fot att betala tillbaka allt det som han tagit för mycket och skänka hälften av sin förmögenhet till de fattiga. Han, som var föraktad av alla omkring honom, fick upprättelse i mötet med Jesus, och då insåg han att hans förmögenhet inte gjort honom fri, utan snarare tvärtom.

Han fick upprättelse och blev befriad, och plötsligt var hans förmögenhet ingenting värd för honom längre.

Tänk om vi själva skulle kunna komma till den insikten? Om vi skulle kunna förstå att det liv i lyx vi lever inte gör oss fria utan till fångar under vår egen konsumtion.

Mötet med Jesus kan skapa den insikten. Vi kan blicka upp mot krucifixet och påminna oss om att Gud har själv upplevt människors ondska, och vårt och hela skapelsens lidande. Sen kan vi rikta blicken mot det tomma korset och bli påminda om att det inte är det onda som vinner i slutändan, utan kärleken.

Det var det Gud visste när han gav oss ansvaret för sin skapelse. Kärlekens kraft är alltid mäktigare än ondskans. Guds röst, kärlekens röst, förklarar för oss att vi inte kan fortsätta som vi gör.

Men kärleken kan inte vinna ensam. Den behöver kanaliseras genom människor som av kärlek till sin nästa och kärlek till Guds skapelse vågar stå upp och kämpa för rättvisan och det goda. Det är det som är din och min uppgift, vårt ansvar som människor och som kristna, idag och imorgon.

Som Jesus säger i Matteusevangeliet: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad Lagen och profeterna säger. Gå in genom den trånga porten ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet och det är få som finner den.”